Missbruksutredningen missar målet – men lägger många bra förslag

Hej!

Här kommer den extremt kortfattade verisonen av missbruksutrednignens olika förslag. Många är mycket bra. Andra finns det helt klart anledning att diskutera. Vilka av de 70 konkreta förslagen är bra? Vilka är inte bra och varför? Bifogar också en del annat material som RFHL tidigare skrivit om missbruksutredningen.

Med vänlig hälsning

Per Sternbeck
08-545 560 68
per.sternbeck@rfhl.se
Riksförbundet för hjälp åt narkotika- och läkemedelsberoende, RFHL
---
Efter att ha läst igenom Missbruksutredningen kan man konstatera att det finns mycket positivt i den från ett brukarperspektiv. Tillgången till vård och behandling ska öka, brukarinflytande och kvalitet ska säkerställas. Särskilt glädjande är att Missbruksutredningen uppmärksammar läkemedelsberoende på ett sätt som inte gjorts tidigare. Men samtidigt som det föreligger mycket bra och för brukarna /patienterna positiva förslag så finns det anledning att vända sig emot hur Missbruksutredningen väljer att betrakta missbruk och beroende.


Varför uppkommer missbruk?
Hur ska beroende och missbruk betraktas? Som psykiatrisk sjukdom som ligger latent hos en viss andel av befolkningen och sedan bryter ut hos vissa? Eller är missbruk och beroende sjukdomstillstånd som människor hamnar i på grund av yttre omständigheter? Eller är det en blandning av dessa? När man läser Missbruksutredningen råder ingen tvekan om att Gerhard Larsson och hans utredning valt det förra synsättet. Fattigdomsfrågor, jämlikhet och socialpolitik lyser med sin frånvaro i utredningens betänkande trots att det är väl känt att tungt missbruk och beroende är sjukdomstillstånd som påverkas kraftigt av hur samhället är uppbyggt. Istället verkar man mena att den stora lösningen på beroendefrågorna är en kraftig utbyggd vård där man i betydligt högre grad än nu använder sig av evidensbaserade metoder, läs läkemedel och KBT.


Jämlikhet minskar beroendeproblem
Med detta synsätt riskerar en stor del av utredningens i övrigt bra förslag att bli verkningslösa om man tänker i termer av att missbruk och beroende ska minska. I Sverige växer klyftorna mellan de som har och de som inte. Man saknar ambitioner att hålla ihop samhället ekonomiskt, en politik som strävar efter att öka inkomstskillnaderna. Beroende och missbruk är en folksjukdom som påverkas kraftigt av socialpolitik, välfärdssystem och jämlikhet. Det är dessa parametrar som gör att tex. Sverige och Holland har i det närmaste lika många tunga narkotikamissbrukare räknat som andel av befolkningen trots en narkotikapolitik som är helt annorlunda, medan länder som Storbritannien och USA har en betydligt högre andel tunga narkotikamissbrukare av befolkningen. Holland och Sverige är betydligt mer jämlika samhällen än USA och Storbritannien med betydligt mer väl utvecklad generell välfärd för alla medborgare. Denna generella välfärdspolitik håller nere antalet tunga narkotikamissbrukare. Men detta väljer Missbruksutredningen att bortse från.
Man väljer att betrakta missbruk och beroende som ett biogenetiskt problem. Den sociala aspekten uppkommer först när den som missbrukar blir så påverkad av sitt missbruk att han eller hon tappar sin försörjningsfråga eller blir kriminell. Det är detta synsätt som gör att prevention i Missbruksutredningens ögon förvandlas till tidig upptäckt och kort intervention.


Sjukvården måste bryta hierarkier
Beroende och missbruk betraktas som en sjukdom vilken som helst och därmed är det, enligt Missbruksutredningen, självklart att det är sjukvårdens ansvar att rehabilitera och behandla. Men för en person i ett beroendetillstånd är behandlingen endast en  liten (men viktig) del av en rehabilitering och målen med behandlingen, att komma tillbaka till arbete, bostad, ett rikt liv ligger utanför vården. Detta har sjukvården ofta svårt att fatta. Det visar sig praktiskt och påtagligt i de delar av vården som nu möter beroende människor: medicinutdelning sker på arbetstid, urinprov sker på arbetstid, möten och kontakter sker också på arbetstid. Behandlingsmålen för patienterna handlar om att komma tillbaka till en formalitet. Sjukvårdens regler försvårar en sådan och motverkar därigenom behandlingens syften. 
Om missbruksutredningens förslag inte direkt ska motverka många beroende människors rehabilitering måste sjukvårdens metoder och attityder mot beroende patienter ändras. Missbruksutredningens har lagt förslag om detta och vill att man ska lagstifta om gott bemötande, organiserat brukarinflytande och utbildning för personalen i bemötandefrågor. Frågan är om detta kommer att räcka?  Sjukvården är ett system som kan jämföras med det militära när det gäller hierarkier, med läkarna högst upp och patienterna längst ner. Så har det sett ut sedan sjukvårdens början och det krävs nog mer än utbildning och politiska garantier för att bryta denna maktassymmetri.


Stolarna att falla emellan finns kvar
Missbruksutredningen hamnar fel när man särskiljer behandling som entydigt blir sjukvårdens ansvar, från information, rådgivning och återfallsprevention, som blir kommunens ansvar. Man har på detta sätt velat tydliggöra ansvar och efterkomma majoriteten av klienters/patienters vilja att inte tvingas ha med socialtjänsten att göra. Återfallsprevention måste räknas som en aktiv och viktig del av en behandling. I många fall är information och rådgivning, inte minst när det gäller läkemedelsberoende, den viktigaste delen av behandlingen. Utredningen visar här att man har en psykiatrisk syn på beroendefrågorna. Resultatet blir platt. Utredningens förslag till lösning förtydligar heller inte var gränserna går. Man skapar nya gränsdragningstvister, lagmässiga tomrum, till men för patienterna.
Där det finns ett möjligheter till ett tomrum kommer människor att hamna mitt emellan. Lagstiftningsmässigt är valet av landstinget som ansvarigt för behandlingens också bekymmersam då klienterna har betydligt större rättigheter enligt socialtjänstlagen än vad patienterna är av hälso- och sjukvårdslagen där patienterna är så gott som rättslösa. I Socialtjänstlagen finns skrivningar som anger att  man som klient har rätt att få behandling och att socialnämnden har det yttersta ansvaret för att personers levnadsstandard upprätthålls.  Motsvarande skrivningar saknas helt i Hälso- och sjukvårdslagen. Denna skillnad i skrivningar kan inte en vårdgaranti kompensera och heller inte den nya lag om missbruk och beroende, LMB, utredningen föreslår. Kanske vore en bra idé om man skilde mellan de patienter vars beroendeproblem kan lösas med enbart behandling och information och de patienter som har en beroendesjukdom och en social problematik. Att för de patienter som behöver ha socialen inblandat är det soc. som har det yttersta ansvaret, även för behandlingsdelen (det är inte nödvändigtvis soc. som ska utföra behandlingen). På detta sätt urholkas inte skrivningarna om det yttersta ansvaret för socialtjänsten samtidigt som sociale inte behöver bli inkoppla på de människor som inte har behov av den.


Många positiva förslag
Med detta sagt finns alltså en rad positiva förslag för de som blivit beroende. Vårdgaranti ska införas (hoppas att den inte blir lika ihålig som den förra). Det införs skrivningar om brukarinflytande. Det ska bli svårare att skriva ut människor från läkemedelsassisterad behandling. Personer som är beroende av buprenorfin eller metadon svart ska kunna komma in i läkemedelsassisterad behandling. Det ska införas ett nationellt kunskapscentrum mot läkemedelsberoende. Det ska införas specialiserade enheter som jobbar mot läkemedelsberoende i varje landsting.  Man vågar ta upp brister i bemötandet och diskutera detta.


Nu ska Missbruksutredningens förslag ut på remiss. Troligen ska remissvaren vara inne till oktober i år. Om förslagen godkänns kommer de att träda i kraft 2013. Till dess finnss det mycket att diskutera kring dessa frågor. Gör det gärna här.


Per Sternbeck